Green & bloggen

om Fair Trade, ekoreko och medvetna val i vardagen


Lämna en kommentar

Du behöver inte vara modeslav

I veckan lyssnade jag på Moa Kärnstrand som besökte ABF här i Malmö för att prata om sin bok Modeslavar – den globala jakten på billigare kläder och hennes tankar om modeindustrins fula baksida. Eller framsida, för det är ju inte precis okänt vem som tillverkar våra kläder (lågavlönade människor i svettiga fabriker under lååånga arbetspass) och hur det går till (brister i säkerheten på arbetsplatsen, dåligt skydd mot kemikalier, hot från ledningen om de engagerar sig fackligt) . Vi vet om det, och genom att fortsätta handla så godkänner vi ju att det går till så här.

wp-1520787673517..jpg

Jag har läst boken tidigare (som jag skrivit om här) och tycker att det är en lättillgänglig och bra bok som verkligen berör. Även om vi vet hur förfärligt livet är för en stor del av alla de människor som sitter (och står) och syr våra toppar och jeans och linnen och skor, så går det liksom inte att inte känna med och för varje individ som berättar just sin historia i boken. En sak som jag tänker särskilt på, och som jag även frågade Moa Kärnstrand om, är hur människorna i klädindustrin orkar med tillvaron eftersom den verkar så himla hopplös. De lämnar iväg sina barn för att kunna arbeta på fabriker där precis hela deras vakna tid handlar om att arbeta och att överleva. Det är inte precis så att de har en lagstadgad 6 veckor lång semester att se fram emot och att de vältrar sig i något överflöd. Vad händer i deras framtid, kan de bygga upp något liv? Hur kommer det att se ut för dem? Kärnstrand menade att det vet vi inte riktigt än, eftersom det är så många unga anställda i den här växande modeindustrin (många är 15-18 år, dvs barnarbetare som syr plagg som vi sen kan köpa här) så den generationen har inte hunnit bli så gammal än.

Enligt Kärnstrand så har klädpriserna ökat mindre än priserna för andra varor så kläder är alltså billigare än någonsin för oss. Samtidigt så har tex reallönen i Bangladesh ökat med 30 kr på 30 år, vilket ju betyder 1 kr per år. Inte precis något att jubla över, och ändå finns det de som menar att det är så himla bra att vi producerar och konsumerar för då hjälper vi ju till att skapa arbeten och välstånd i fattigare delar av världen.

Vi var en ganska liten skara som lyssnade på Kärnstrand och det blev ett engagerat samtal efteråt där vi pratade om vad vi kan göra. Vi var nog ganska överens om att en långsammare och mer eftertänksam konsumtion gör att vi kan betala mer för en vara, och då finns de utrymme att betala mer lön till den som har tillverkat plagget. Jag själv är övertygad om att de principer för Fair Trade som World Fair Trade Organization står för är ett steg helt i rätt riktning, och jag påminde deltagarna om WFTO’s märkning. Tyvärr kände inte Kärnstrand till WFTO-märkningen så väl och menade att man måste vara försiktig med märkningar för de kan låta bättre än vad de egentligen är. Visst är det så att en märkning i sig inte är en garanti för att allt fungerar bra, men jag är rätt övertygad om att tex People Tree‘s kläder som är Guaranteed Fair Trade enligt WFTO är något av den mest schyssta klädproduktion som du kan hitta idag. I mina ögon har World Fair Trade Organization hög trovärdighet, men det är klart att de inte har någon makt över den gigantiska ekonomiska koloss som modeindustrin är. Trots det – det finns alternativ om vi bara letar, det går att klä sig både snyggt och schysst. Ibland är det svårt att stå emot frestelsen att köpa billiga kläder, och då är det bra att läsa en bok som Modeslavar för att påminna sig om vad det är jag bidrar till, så blir det lättare att istället välja ett mer socialt och miljömässigt hållbart mode.


4 kommentarer

Jag blir så arg när jag läser Modeslavar

Tidigare i april vann Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom en välförtjänt Guldspaden för sin bok Modeslavar. Den globala jakten på billigare kläder med motiveringen För ett ögonöppnande gräv om billiga modekläder, och om de kvinnor och barn på andra sidan jordklotet som betalar priset för dem”. Det här är en bok som borde vara obligatorisk åtminstone för dem som säger sig vara intresserade av mode men allra helst för varje person som bestämmer sig för att handla ett nyproducerat plagg. 

Å ena sidan är inte det som står i boken egentligen några nyheter för mig (förutom kapitlet om textilindustrins boom i Borås och Sverige efter andra världskriget. Här kände jag att jag hade en kunskapslucka som blev välbehövligt fylld.). Även om jag såklart inte kan alla siffror och länder i detalj så känner jag igen problematiken och drabbades inte av en ”Oj, är det så här det ser ut?-förskräckelse”. Men, å andra sidan så är det plågsamt att i personliga berättelser läsa om alla dessa människoliv som begränsas, förstörs, avslutas, förminskas och skadas av den egoistiska anledningen att vi i väst vill ha mer för mindre pengar. Antingen genom att vi som konsumenter vill få ut så många klädesplagg som möjligt per krona eller för att modeföretagen vill få ut så stor vinst som möjligt.

I Modeslavar läser jag om barn på 15 år som arbetar sex dagar i veckan i fabriker i Burma. Jag läser om kinesiska cancerbyar där en ovanligt stor del av befolkningen drabbas av cancer som en effekt av alla de kemikalier som släpps ut från textilindustrin. Enligt boken är 70% av Kinas sötvatten förorenat. Det beror naturligtvis inte bara på produktionen av billiga kläder, men textilindustrin är inte bara problematisk med anledning av oetiska arbetsvillkor utan också med anledning av de miljöfarliga effekterna. Jag läser om textilarbetate i Bangladesh som haft tre lediga dagar på två månader och som tjänar 675 kr inklusive övertidsersättning per månad. Jag läser om en av världens smutsigaste platser, Hazaribag (som jag skrivit om här), där lädergarverierna släpper ut miljontals liter förorenat vatten varje dag.

Jag läser om hur företag som H&M, Gina Tricot och Blåkläder köper in sina kläder från låglöneländer för att öka vinsten i sin rörelse, samtidigt som H&M-familjen Persson köper hela byar (jo, byar, inte hus) i Storbritannien. Tycker du att det är rimligt att människor i Sydostasien skall leva slitsamma, sjukdomsfyllda och skuldtyngda liv för att familjen Persson ska kunna köpa EN BY till sig själv?

De här orättvisorna i världen är så fruktansvärt motbjudande och det äcklar mig om jag är en del av det. Sedan tidigare försöker jag hålla mig till min egen princip om att de kläder jag handlar ska vara miljöbättre, schysst tillverkade eller lokalt tillverkade. Det gör det ibland svårt att handla, för utbudet blir begränsat. Det gör det ibland kvalfullt, för emellanåt vill jag verkligen ha ett plagg utan att kunna hitta någon etiskt försvarbar anledning till att kunna köpa det. Och ibland gör en sån här princip det så enkelt, för det är så många tillfällen där jag inte frestas att handla just för att jag vet vilken skada som produktionen av det där plagget faktiskt gör. Och efter att ha läst Modeslavar så känner jag mig peppad att hålla fast vid min princip. Jag blir så arg över att vår livsstil skadar andra människor och om mina val kan vara en liten protesthandling mot detta så känns det enklare.