Green & bloggen

om Fair Trade, ekoreko och medvetna val i vardagen


Lämna en kommentar

Hållbart mode enligt Johanna N

Häromdagen läste jag på nytt Johanna Nilssons mycket kloka inlägg om hur hon ser på hållbart mode. Hon beskriver det så bra så jag vill tipsa er att läsa det, och det gör ni här. Jag håller helt med henne om att hållbart mode inte bara är en fråga om ifall det är ekologisk bomull i plagget, utan det finns en massa annat att tänka på.

Johanna radar upp ett gäng slow fashion-kriterier, och många av dem ligger ju helt i linje med World Fair Trade Organizations 10 principer för Fair Trade.

  • Transparens. Hur transparent är produktionen av produkten och/eller materialet?
  • Kvalitet. Hur länge kommer produkten att hålla?
  • Tidlöst. Håller designen länge över tid? Eller blir det ”otrendigt” snabbt?
  • Ekologiskt. Finns det någon eko-certifiering?
  • Rättvist. Finns det något social hållbarhets-certifiering? Ex Rättvisemärkt?
  • Återbruk. Är material återanvänt och nu ex. omsytt till ett nytt plagg?
  • Återvunnet. Är produkten gjort av återvunnet material?
  • Hantverk. Bevaras och lyfts traditionella hantverkstekniker?
  • Småskaligt. Är produktionen småskalig och stöttar lokal ekonomi?

Rättvis handel handlar ju också om att ha en transparent handelskedja, att gynna småskalig produktion och att bevara hantverkskunnande. Självklart är både rättvise-perspektivet och miljöhänsynen inbakad i detta.

Vilka av punkterna ovan brukar du tänka på när du handlar kläder?


Lämna en kommentar

Du behöver inte vara modeslav

I veckan lyssnade jag på Moa Kärnstrand som besökte ABF här i Malmö för att prata om sin bok Modeslavar – den globala jakten på billigare kläder och hennes tankar om modeindustrins fula baksida. Eller framsida, för det är ju inte precis okänt vem som tillverkar våra kläder (lågavlönade människor i svettiga fabriker under lååånga arbetspass) och hur det går till (brister i säkerheten på arbetsplatsen, dåligt skydd mot kemikalier, hot från ledningen om de engagerar sig fackligt) . Vi vet om det, och genom att fortsätta handla så godkänner vi ju att det går till så här.

wp-1520787673517..jpg

Jag har läst boken tidigare (som jag skrivit om här) och tycker att det är en lättillgänglig och bra bok som verkligen berör. Även om vi vet hur förfärligt livet är för en stor del av alla de människor som sitter (och står) och syr våra toppar och jeans och linnen och skor, så går det liksom inte att inte känna med och för varje individ som berättar just sin historia i boken. En sak som jag tänker särskilt på, och som jag även frågade Moa Kärnstrand om, är hur människorna i klädindustrin orkar med tillvaron eftersom den verkar så himla hopplös. De lämnar iväg sina barn för att kunna arbeta på fabriker där precis hela deras vakna tid handlar om att arbeta och att överleva. Det är inte precis så att de har en lagstadgad 6 veckor lång semester att se fram emot och att de vältrar sig i något överflöd. Vad händer i deras framtid, kan de bygga upp något liv? Hur kommer det att se ut för dem? Kärnstrand menade att det vet vi inte riktigt än, eftersom det är så många unga anställda i den här växande modeindustrin (många är 15-18 år, dvs barnarbetare som syr plagg som vi sen kan köpa här) så den generationen har inte hunnit bli så gammal än.

Enligt Kärnstrand så har klädpriserna ökat mindre än priserna för andra varor så kläder är alltså billigare än någonsin för oss. Samtidigt så har tex reallönen i Bangladesh ökat med 30 kr på 30 år, vilket ju betyder 1 kr per år. Inte precis något att jubla över, och ändå finns det de som menar att det är så himla bra att vi producerar och konsumerar för då hjälper vi ju till att skapa arbeten och välstånd i fattigare delar av världen.

Vi var en ganska liten skara som lyssnade på Kärnstrand och det blev ett engagerat samtal efteråt där vi pratade om vad vi kan göra. Vi var nog ganska överens om att en långsammare och mer eftertänksam konsumtion gör att vi kan betala mer för en vara, och då finns de utrymme att betala mer lön till den som har tillverkat plagget. Jag själv är övertygad om att de principer för Fair Trade som World Fair Trade Organization står för är ett steg helt i rätt riktning, och jag påminde deltagarna om WFTO’s märkning. Tyvärr kände inte Kärnstrand till WFTO-märkningen så väl och menade att man måste vara försiktig med märkningar för de kan låta bättre än vad de egentligen är. Visst är det så att en märkning i sig inte är en garanti för att allt fungerar bra, men jag är rätt övertygad om att tex People Tree‘s kläder som är Guaranteed Fair Trade enligt WFTO är något av den mest schyssta klädproduktion som du kan hitta idag. I mina ögon har World Fair Trade Organization hög trovärdighet, men det är klart att de inte har någon makt över den gigantiska ekonomiska koloss som modeindustrin är. Trots det – det finns alternativ om vi bara letar, det går att klä sig både snyggt och schysst. Ibland är det svårt att stå emot frestelsen att köpa billiga kläder, och då är det bra att läsa en bok som Modeslavar för att påminna sig om vad det är jag bidrar till, så blir det lättare att istället välja ett mer socialt och miljömässigt hållbart mode.


2 kommentarer

Ekoull i kläder från Tordyvel

Jag blir alltid lika glad när journalister väljer att lyfta fram de hållbara och miljömedvetna alternativen i sina artiklar. Ju mer sådant vi läser desto större möjlighet att hållbarhet bli norm.

Såklart blev jag alldeles extra glad idag när Malin Lundmark och Tordyvel uppmärksammas i Sydsvenskans artikel Mindre aktörer dominerar den skånska modebranschen. (Jag vet inte om ni kan läsa något av detta, eller om det bara är prenumeranter som får tillgång till artikeln). Malin tillverkar tröjor och koftor i GOTS-certifierad finull från Sydamerika. Ullen stickas i Alingsås och sys ihop här i Malmö, så det är ett plagg som är tillverkat i ett verkligt hållbart material och dessutom producerad på ett socialt hållbart sätt. Pricken över i:et är att vi på Green Stories säljer Tordyvels fina tröjor!IMG_20170727_151822_20170729120615803-1Jag kan inte bestämma mig för om jag ska slå till på en kofta i grått eller i den här vackra rödrosa färgen.


Lämna en kommentar

Mitt bidrag till moderevolutionen

Nu under Fashion Revolution Week så har vi på Green Stories lyft fram de av oss i butiken som säljer modevaror, som strumpor, barnkläder, tröjor, sjalar och väskor. I mitt inlägg på Green Stories Instagram och Facebook så skrev jag såhär:

Jag heter Gunilla Green och jag driver Fair Trade Shop Green & grejerna som även är en del av Green Stories.
För mig är det viktigt att ha en livsstil som visar alla människors lika värde, och jag vill att de saker som jag konsumerar ska vara tillverkade under arbetsförhållanden som jag själv hade accepterat. Dagens modeindustri är en miljöförstörande jätte med taskig arbetsmiljö i låglöneländer. Därför känns det fint och viktigt att erbjuda ett hållbart alternativ. I min butik hittar du sjalar, väskor och smycken som tillverkats enligt World Fair Trade Organizations 10 principer för Fair Trade (bla transparens, inget barn- eller tvångsarbete, rättvis betalning, miljöhänsyn). Varorna produceras med värdighet. När jag handlar Fair Trade går inte mina pengar till ett löjligt rikt multinationellt företag utan tillbaka till hantverkaren. Det är ett sätt att göra världen lite mer rättvis.


Lämna en kommentar

Talking about a Revolution

Igår drog Fashion Revolution Week igång, och just igår, den 24 april, var det fyra år sedan Rana Plaza kollapsade i Bangladesh. 1138 människor dog och runt 2500 människor skadades, de flesta av dem unga kvinnor. Det fanns fem klädfabriker i Rana Plaza som alla producerade kläder till butiker i västvärlden. Det här blev startskottet för Fashion Revolution, en global rörelse ”calling for a fairer, safer, cleaner, more transparent fashion industry.

We are people from all around the world who make the fashion industry work. We are the people who wear clothes. And we are the people who make them. 

Fashion Revolution Sweden bjöd in till kick-off för veckan på AB Småland här i Malmö med ett samtal om moderevolution. 

En representant (som jag tyvärr glömt namnet på) från Filippa K berättade om företagets hållbarhetsambitioner. År 2030 skall de enbart använda sig av hållbart material. Han visade också årets hållbara satsning på tre plagg som sys av spillbitar i ull som blir över när andra plagg klipps till. Trådarna är av återvunnen polyester. I två av Filippa K:s butiker i Stockholm testas leasing av kläder: du kan hyra ett plagg i 3 dagar för 20% av priset. Det var en nyhet för mig och det är ju supersmart. Att hyra kostym eller snajdig klänning inför ett bröllop och sen lämna tillbaka, utan att behöva tvätta. Win-win tycker jag.

Michaela Erlandsson informerade om en app som hon håller på att utveckla, en app där du kan ge bort kläder som fortfarande är fina men som du inte längre vill ha.

Kim Brink är bloggare med fokus på hållbart mode och beauty. Som tidigare modell har hon förutom en massa häftigt upplevt modets baksidor och hon vill nu inspirera till hållbara val och tipsa om alla bra alternativ som finns.

Uma Bazaar, min gamla favorit, representerades av Elisabeth. Hon ser sin butik som fattigdomsbekämpning på global nivå. Numera kan du även köpa de jeans som lämnats in till Uma Bazaar i deras jeanspant.

Det är alltid inspirerande att påminnas om vikten av medvetna klädval, och kul att lyssna på och träffa andra med huvudet fullt av hållbarhet.


4 kommentarer

Jag blir så arg när jag läser Modeslavar

Tidigare i april vann Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom en välförtjänt Guldspaden för sin bok Modeslavar. Den globala jakten på billigare kläder med motiveringen För ett ögonöppnande gräv om billiga modekläder, och om de kvinnor och barn på andra sidan jordklotet som betalar priset för dem”. Det här är en bok som borde vara obligatorisk åtminstone för dem som säger sig vara intresserade av mode men allra helst för varje person som bestämmer sig för att handla ett nyproducerat plagg. 

Å ena sidan är inte det som står i boken egentligen några nyheter för mig (förutom kapitlet om textilindustrins boom i Borås och Sverige efter andra världskriget. Här kände jag att jag hade en kunskapslucka som blev välbehövligt fylld.). Även om jag såklart inte kan alla siffror och länder i detalj så känner jag igen problematiken och drabbades inte av en ”Oj, är det så här det ser ut?-förskräckelse”. Men, å andra sidan så är det plågsamt att i personliga berättelser läsa om alla dessa människoliv som begränsas, förstörs, avslutas, förminskas och skadas av den egoistiska anledningen att vi i väst vill ha mer för mindre pengar. Antingen genom att vi som konsumenter vill få ut så många klädesplagg som möjligt per krona eller för att modeföretagen vill få ut så stor vinst som möjligt.

I Modeslavar läser jag om barn på 15 år som arbetar sex dagar i veckan i fabriker i Burma. Jag läser om kinesiska cancerbyar där en ovanligt stor del av befolkningen drabbas av cancer som en effekt av alla de kemikalier som släpps ut från textilindustrin. Enligt boken är 70% av Kinas sötvatten förorenat. Det beror naturligtvis inte bara på produktionen av billiga kläder, men textilindustrin är inte bara problematisk med anledning av oetiska arbetsvillkor utan också med anledning av de miljöfarliga effekterna. Jag läser om textilarbetate i Bangladesh som haft tre lediga dagar på två månader och som tjänar 675 kr inklusive övertidsersättning per månad. Jag läser om en av världens smutsigaste platser, Hazaribag (som jag skrivit om här), där lädergarverierna släpper ut miljontals liter förorenat vatten varje dag.

Jag läser om hur företag som H&M, Gina Tricot och Blåkläder köper in sina kläder från låglöneländer för att öka vinsten i sin rörelse, samtidigt som H&M-familjen Persson köper hela byar (jo, byar, inte hus) i Storbritannien. Tycker du att det är rimligt att människor i Sydostasien skall leva slitsamma, sjukdomsfyllda och skuldtyngda liv för att familjen Persson ska kunna köpa EN BY till sig själv?

De här orättvisorna i världen är så fruktansvärt motbjudande och det äcklar mig om jag är en del av det. Sedan tidigare försöker jag hålla mig till min egen princip om att de kläder jag handlar ska vara miljöbättre, schysst tillverkade eller lokalt tillverkade. Det gör det ibland svårt att handla, för utbudet blir begränsat. Det gör det ibland kvalfullt, för emellanåt vill jag verkligen ha ett plagg utan att kunna hitta någon etiskt försvarbar anledning till att kunna köpa det. Och ibland gör en sån här princip det så enkelt, för det är så många tillfällen där jag inte frestas att handla just för att jag vet vilken skada som produktionen av det där plagget faktiskt gör. Och efter att ha läst Modeslavar så känner jag mig peppad att hålla fast vid min princip. Jag blir så arg över att vår livsstil skadar andra människor och om mina val kan vara en liten protesthandling mot detta så känns det enklare.


Lämna en kommentar

Bättre kan ni!

Igår släpptes en rapport från WWF, Solidaridad och PAN UK, som utifrån en rankning visar hur bra, eller snarare hur dåliga multinationella företag är på hållbarhet när det kommer till bomull i deras produktion.

Bolag som IKEA och H&M får hög rankning medan tex Zara och Massimo Dutti hamnar långt ner. Det är endast IKEA, av 37 företag, som hamnar i den gröna zonen, med 12 poäng av 19,5 poäng totalt, så då förstår ni ju hur det ser ut för de andra. Rankningen har skett utifrån kriterier som policy, spårbarhet, inköp och användning av mer hållbar bomull genom att undersöka publik data.

”Det finns ingen ursäkt för bolag att inte ta ansvar i bomullsfrågan. Utbudet finns, så varför väljer inte modeföretagen hållbart?”  säger Mariann Eriksson, avdelningschef för Marknadsfrågor på Världsnaturfonden WWF. Enligt WWF uppskattas ”andelen hållbart producerad bomull vara 13 procent av det globala utbudet. Men på grund av en svag efterfrågan från företag och konsumenter säljs bara en knapp femtedel som hållbar bomull. Resten säljs som vanlig bomull.” Det är väldigt intressant tycker jag för jag har för mig att jag hört tidigare att det inte går att få tag i så mycket ekobomull. Enligt den här rapporten behöver ju vi konsumenter verkligen ta vårt ansvar och visa att vi vill att företagen tar sitt ansvar, att de blir bättre på det som de redan borde göra. Fråga när du handlar kläder om det finns ekobomull! Välj eko-alternativen och tala om när du handlar att du väljer det pga hållbarhetstänket.

Hela rapporten kan du läsa här.